Världen är inte så stor
Det har jag då verkligen konstaterat sista tiden.
Jag fick en dag ett mail via denna hemsida. När vi pratat ett tag visar det sig att vi i stort sett bott 1 km ifrån varandra hela vår uppväxt. Vi har gått i samma skola, dock ej samtidigt på grund av ålderskillnad och vi har skjutit i samma skytteförening och ingen av oss känner igen den andra.
Det får mig dessutom att fundera på hur osynlig jag egentligen var som person då jag var liten.
Men med tanken på universums storlek är ju sannolikheten helt enorm att vi bara hittat varandra via nätet av en slump.
Det visade sig också att en av personens nuvarande kollegor var min barndomskompis och det fick mig att tänka på en anekdot som hände då jag var en 6 år tror jag.
Jag satt på hans rum och väntade på att han skulle äta. Min blick faller då på ett par handbojor som hängde på väggen. Jag visste ju vad det var pga TV, men första gången jag såg såna i verkligheten. Jag tar ner dom och undrar hur de funkar. Märker att jomen det går ju att snurra runt den där delen så man kan öppna dom… (jag var SEX ÅR!)
Sagt och gjort jag sätter på mig handbojorna och ja ehum OJ nu gick det inte att snurra dom så jag eh satt fast. Det var ju jättepinsamt och jag vågade inte säga något förrän min kompis var färdigäten. När han kommer tillbaka säger jag ”alltså förlåt jag råkade sätta fast mig var är nyckeln (det hade jag klurat ut att man nog borde ha)
Han tittar på mig och blir skitsur och konstaterar att dom där hade ingen nyckeln. Det slutade med att hans pappa fick åka till brandstationen och hämta vettig såg och såga sönder dom- Det var mitt första möte med handbojor 
Dock inte det sista:
Från det ena till det andra. Jag har nu äntligen fått se det omtalade psykiatrins hus i Uppsala från insidan (ja genom yrkets vägnar) Jag är inte ett dugg imponerad. Vissa saker var bra ur patientsynpunkt, såsom att alla hade eget rum samt egen toalett. Personalen hade de nog glömt för de skulle alla dela på en toalett som låg i samma rum som expeditionen med bara en dörr emellan. Jag tror inte någon personal sätter sig på den toan och skvalar/plumsar med alla kollegor utanför dörren.
Dagpersonalen skall äta sin mat flera trappor ner och oj, vi glömde att nattpersonal också vill äta och dessutom inte kan lämna avdelningen…
Dessutom i mitt privata tycke är det för vitt sterilt och alldeles för mycket glasrutor. MEN det kanske är någon som gjort undersökning att det skall vara bra för psykiskt sjuka, det låter jag vara osagt. Skulle jag vara deppig eller paranoid skulle jag inte trivas i det kala/glasiga.
Här är lite av vad patienterna tycker om stället Läs här!
Men det kan ju få ett pris tydligen Läs här!
Bild från: http://www.tengbom.se
Men på det stora hela är livet rätt gott just nu måste jag säga. Även om jag saknar min kompis något enormt. Men dennes liv är så fyllt med annat och där får inte jag plats så jag får försöka roa mig på annat sätt och skaffa nya vänner och intressen.
Jag trivs i mitt lilla hus och ännu så länge fryser jag inte baken av mig tack och lov. Men kylan har inte heller satt igång ute. Jag hoppas denna värme håller i sig så att jag får låga elkostnader.
Det är tur att mysfaktorn är stor med tända blockljus och fotogenlampa.
Sköt om er nu och håll värmen genom massor med kramar!
